Samlet 1990 – 1995
Når menneskene er gått heim
Du søker ditt dimme speilbilde
i de dimme gåter omkring deg.
Alltid.
Du legger dine ensomme tanker
i munnen på vinden.
Du drømmer menneskemening inn i
duft og sus. Alltid svarer
dvergmålet med din egen stemme.
Men hva tror du skogen synger siden,
når Du er gått heim?
Jo da er timen inne
for røster nakne som jern.
En stumhet reiser seg,
står med løftet panne
og kveder for stjernene,
kambriske kvad
som menneskelepper aldri har rørt.
Djupt i skogene
på byens torg og i
skinnende saler
sitter en stumhet og ler lydløst.
Venter
til menneskene er gått heim.
Da reiser de seg og taler
taler med steintunge
et språk så hovmodig
at det ikke har ord for
MENNESKE.
Hans Børli
Den kvite børa
Trærne står kledd som nonner
i natt og nysnø. – Alt
er stivnet stillhet og stjerner
bristende, øde, kaldt.
Vær stille, mi sjel. Vær stille
som skogens unge tre:
Det luter mot brest under børa
Herre, din vilje skje!
Med ukrøkt rygg skal ingen
få stå mellom jordens savn.
Men tyngst er den kvite børa
av sorger uten navn.
Det faller i Lucinetter
de fine, fjørlette fjon
og veks til ei himmeltyngde
over hver livsgrønn von.
Hva nytter det vel å klage
i natt og nysnø? – Hør
nå brast det et tre i skogen
under si kvite bør…
Hans Børli
Jeg tror ei
Jeg tror ei den hvis sorg har mange tårer.
Har han grått ut, så blir han like god.
Hans smerte er ei edder, syk og giftig,
der langsomt eser gjennom sjel og blod.
Jeg smiler til de altfor store klager,
der glemmes vil i livets nye morgen.
Men deg, deg elsker jeg; for du gikk knust,
men taus med løftet hode inn i sorgen.
Vilhelm Krag
Et vers
Å leve er – krig med trolle
i hjertets og hjernens hvelv.
Å dikte – det er å holde
dommedag over seg selv.
Henrik Ibsen
Å dikte
Å dikte er å vera
det vesle som ein vart
og sleppe kvite fuglar ut
i nattesvart.
Å leva er å vera
det store som ein er
og stå i einsleg undring
og høyre fuglar flyge inn
frå ukjend verd.
Tor Jonsson
Bumerkje
Je sir et rom, det lukker seg – og stenger
en uro-veng, som bakser mot e rute.
Da er det innestengt og ille ute
det vesle vevre liv
som ville mer og lener.
Når kar og staup er tømt og du er ingen
da fins det att et butegn du har skuri
– et ymt frå det du var og ville vuri.
En liten minne-ting
– og merkje ditt i tingen.
Einar Skjæråsen
Fylle med sang
Je veit om en skog
der tunglynnet rømte
når heggbloma spratt.
E ungjente danse
i drømmen hør eneste natt.
Je veit om en vår
og den går uendeleg att.
Je veit om e elv
som glir gjønnom sommarn
og glitrer forbi.
I skråninga døser
små åkrer med gro-render i.
E kvinne går byrg
og skin over liv som skal bli.
Je veit om e bygd
der hausten kjem tidleg
og vintern er lang.
E mor sit og vogger
et menneskekryp i sitt fang.
Je veit om en dal
og den vil je fylle med sang.
Einar Skjæråsen
Jag
Jag är främande i detta land,
som ligger djupt under det tryckande havet,
solen blickar inn med ringlande strålar
og luften flyter mellan mine händer.
Man sade mig at jag är född i fångenskap –
här är intet ansikte som vore mig bekant.
Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?
Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?
Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,
hur skal jag komma upp för de hala stammarna?
Däruppe mötas de raglande kronorna,
där vill jag sitta og speja ut efter röken
ur mitt hemlands skorstenar…
Edith Södergran
De dödsdömda
Vid den stora rättergången,
efter domen, efter talen,
höll de dömdas tysta tankar
samspråk i den tysta salen,
sa den ene till den andra:
«Nu vet ingen hur det går oss.
Kanske är det snarast början
på ett verk, som återstår oss.
Dina drag är mycket bleka,
vita som den vita glöden,
levande som lågor lever.
Ännu har vi långt till döden.
Brinnande och utan fruktan
går vi till det bittra sista,
brinnande och utan fruktan
stiger anden som en gnista.
Den kan drivas långt av vinden
genom viddar tomma, kalla,
men där skogen står som törrast
ska två heta gnistror falla.»
Karin Boye
Ingenting
Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser det: skogen, röken
och skenornas flykt.
Nogonstans långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind –
och det er allt.
Det finnes icke nogot mera än snön
på granens gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma leppar,
och alla leppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är
mäktigt, och att leva förgäves
är mindre än att dö.
Vad ville du döden?
Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än dö för egen hand.
Vi bör älska livets långa timmar av
sjukdom och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick
da öknen blommar…
Edith Södergran
Hemkomst
Min barndoms träd stå jublande kring mig
o människa!
och gräset mig hälsar välkommen
ut främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset;
nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting
som ligger bakom mig:
mina kamrater bli skogen och stranden
och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas
saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkarnas
förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta
och spedaste grässtrå;
en väldig beskyddare räcker mig
nådigt sin hand.
Edith Södergran
Skapare gestalter
Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.
Tvinga, tvinga
människornas hav,
forma, forma
människornas stora masse
till en fröjd åt gudar.
Vaggande i lösa sadlar komma vi
de okända, lättsinniga, starka,
Bär oss vinden fram?
Så som et hånskratt klinga våra röster
ur fjärran, fjärran…
Edith Södergran
Ångest
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu stivnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmlens
förkrymte valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stillat!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag kännar klippans vassa kant mot mina
fingrar, jag river mina uppåtsträkta
händer til blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Pär Lagerkvist