Antologi. Skogenes epistel.

 

Samlet 1990 – 1995

 

 

Når menneskene er gått heim

Du søker ditt dimme speilbilde

i de dimme gåter omkring deg.

Alltid.

 

Du legger dine ensomme tanker

i munnen på vinden.

Du drømmer menneskemening inn i

duft og sus. Alltid svarer

dvergmålet med din egen stemme.

 

Men hva tror du skogen synger siden,

når Du er gått heim?

 

Jo da er timen inne

for røster nakne som jern.

En stumhet reiser seg,

står med løftet panne

og kveder for stjernene,

kambriske kvad

som menneskelepper aldri har rørt.

 

Djupt i skogene

på byens torg og i

skinnende saler

sitter en stumhet og ler lydløst.

Venter

til menneskene er gått heim.

 

Da reiser de seg og taler

taler med steintunge

et språk så hovmodig

at det ikke har ord for

MENNESKE.

 

Hans Børli

 

Den kvite børa

Trærne står kledd som nonner

i natt og nysnø. – Alt

er stivnet stillhet og stjerner

bristende, øde, kaldt.

 

Vær stille, mi sjel. Vær stille

som skogens unge tre:

Det luter mot brest under børa

Herre, din vilje skje!

 

Med ukrøkt rygg skal ingen

få stå mellom jordens savn.

Men tyngst er den kvite børa

av sorger uten navn.

 

Det faller i Lucinetter

de fine, fjørlette fjon

og veks til ei himmeltyngde

over hver livsgrønn von.

 

Hva nytter det vel å klage

i natt og nysnø? – Hør

nå brast det et tre i skogen

under si kvite bør…

 

Hans Børli

 

 

Jeg tror ei

Jeg tror ei den hvis sorg har mange tårer.

Har han grått ut, så blir han like god.

Hans smerte er ei edder, syk og giftig,

der langsomt eser gjennom sjel og blod.

 

Jeg smiler til de altfor store klager,

der glemmes vil i livets nye morgen.

Men deg, deg elsker jeg; for du gikk knust,

men taus med løftet hode inn i sorgen.

 

Vilhelm Krag

 

Et vers

Å leve er – krig med trolle

i hjertets og hjernens hvelv.

Å dikte – det er å holde

dommedag over seg selv.

 

Henrik Ibsen

 

Å dikte

Å dikte er å vera

det vesle som ein vart

og sleppe kvite fuglar ut

i nattesvart.

 

Å leva er å vera

det store som ein er

og stå i einsleg undring

og høyre fuglar flyge inn

frå ukjend verd.

 

Tor Jonsson

 

Bumerkje

Je sir et rom, det lukker seg – og stenger

en uro-veng, som bakser mot e rute.

Da er det innestengt og ille ute

det vesle vevre liv

som ville mer og lener.

 

Når kar og staup er tømt og du er ingen

da fins det att et butegn du har skuri

– et ymt frå det du var og ville vuri.

En liten minne-ting

– og merkje ditt i tingen.

 

Einar Skjæråsen

 

Fylle med sang

Je veit om en skog

der tunglynnet rømte

når heggbloma spratt.

E ungjente danse

i drømmen hør eneste natt.

Je veit om en vår

og den går uendeleg att.

 

Je veit om e elv

som glir gjønnom sommarn

og glitrer forbi.

I skråninga døser

små åkrer med gro-render i.

E kvinne går byrg

og skin over liv som skal bli.

 

Je veit om e bygd

der hausten kjem tidleg

og vintern er lang.

E mor sit og vogger

et menneskekryp i sitt fang.

Je veit om en dal

og den vil je fylle med sang.

 

Einar Skjæråsen

 

 Jag

Jag är främande i detta land,

som ligger djupt under det tryckande havet,

solen blickar inn med ringlande strålar

og luften flyter mellan mine händer.

Man sade mig at jag är född i fångenskap –

här är intet ansikte som vore mig bekant.

Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?

Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?

Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,

hur skal jag komma upp för de hala stammarna?

Däruppe mötas de raglande kronorna,

där vill jag sitta og speja ut efter röken

ur mitt hemlands skorstenar…

 

Edith Södergran

 

De dödsdömda

Vid den stora rättergången,

efter domen, efter talen,

höll de dömdas tysta tankar

samspråk i den tysta salen,

 

sa den ene till den andra:

«Nu vet ingen hur det går oss.

Kanske är det snarast början

på ett verk, som återstår oss.

 

Dina drag är mycket bleka,

vita som den vita glöden,

levande som lågor lever.

Ännu har vi långt till döden.

 

Brinnande och utan fruktan

går vi till det bittra sista,

brinnande och utan fruktan

stiger anden som en gnista.

 

Den kan drivas långt av vinden

genom viddar tomma, kalla,

men där skogen står som törrast

ska två heta gnistror falla.»

 

Karin Boye

 

Ingenting

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,

och allt är som du ser det: skogen, röken

och skenornas flykt.

Nogonstans långt borta i fjärran land

finnes en blåare himmel och en mur med rosor

eller en palm och en ljummare vind –

och det er allt.

Det finnes icke nogot mera än snön

på granens gren.

Det finnes ingenting att kyssa med varma leppar,

och alla leppar bli med tiden svala.

Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är

mäktigt, och att leva förgäves

är mindre än att dö.

Vad ville du döden?

Känner du vämjelsen hans kläder sprida

och ingenting är äckligare än dö för egen hand.

Vi bör älska livets långa timmar av

sjukdom och trånga år av längtan

såsom de korta ögonblick

da öknen blommar…

 

Edith Södergran

 

Hemkomst

Min barndoms träd stå jublande kring mig

o människa!

och gräset mig hälsar välkommen

ut främmande land.

Mitt huvud jag lutar i gräset;

nu äntligen hemma.

Nu vänder jag ryggen åt allting

som ligger bakom mig:

mina kamrater bli skogen och stranden

och sjön.

Nu dricker jag visdom ur granarnas

saftfyllda krona,

nu dricker jag sanning ur björkarnas

förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta

och spedaste grässtrå;

en väldig beskyddare räcker mig

nådigt sin hand.

 

Edith Södergran

 

Skapare gestalter

Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.

Tvinga, tvinga

människornas hav,

forma, forma

människornas stora masse

till en fröjd åt gudar.

Vaggande i lösa sadlar komma vi

de okända, lättsinniga, starka,

Bär oss vinden fram?

Så som et hånskratt klinga våra röster

ur fjärran, fjärran…

 

Edith Södergran

 

Ångest

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu stivnar löddrig sky

i nattens grova hand,

nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmlens

förkrymte valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stillat!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,

jag kännar klippans vassa kant mot mina

fingrar, jag river mina uppåtsträkta

händer til blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna

mina händer river jag såriga, ömma

mot berg och mörknad skog,

mot himlens svarta järn

och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

 

Pär Lagerkvist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *