Antologi. Det jeg ikke forstår.

 

Samlet 1985 – 1990

 

Till smärtan

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpporna skälva av gråt,

om vi någonsin leva så gränslöst som då,

när pannan av ångest är våt.

Och ingen kom så hel och ren

til lyckans vardagssal

som den som var med sig själv allen

en natt i skakande kval.

 

Dan Anderson

 

Den ukjende

Eg er ein mann som ingen kjenner.

For den eg er gikk støtt en ukjend veg.

Far vel da, alle gode venner

som berre kjenner han som aldri likna meg.

 

Meg kan ingen rose eller laste,

for ingen kjenner meg, og ingen kjem meg nær.

Så tei still venner, så eg slepp å høyre

ros og ris for det eg ikkje er.

 

Men eingong kjem vel alle venner

og fører meg til grava. Og så god natt, god natt.

Men eg skal følgje med når dei går heim fra laget

da skrymtar eg i skuggene, i grenda går eg att.

 

Meg kan ingen grava ned, det er ingen

som har kjent meg.

Det bur en annan i meg, han åtte aldri ord.

Han lever att i andre og vandrar i sin himmel

på denne barndomsfagre og bombesprengde jord.

 

Tor Jonsson

 

Det er ingen hverdag mer

Gud, hvis du ennå ser:

det er ingen hverdag mer.

 

Det er bare stumme skrik

det er bare sorte lik

 

som henger i røde trær!

Hør hvor stille det er.

 

Vi vender oss for å gå hjem,

men alltid møter vi dem.

 

Alt vi fornemmer en dag

er de dreptes åndedrag!

 

Om vi i glemsel går:

det er asken deres vi trår.

 

Gud, hvis du ennå ser:

Det er ingen hverdag mer.

 

Gunvor Hofmo

 

Jag vil möta

Rustad, rak och pansersluten

gick jag fram –

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

 

Jag vill kasta mine vapen,

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.

 

Jag har sett de torra fröna

gro til slut

jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut

 

Mäktigt er det speda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

 

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

 

Karin Boye

 

Dagen svallnar

Dagen svallnar mot kvällen…

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan…

Det vore underligt at känna,

en enda natt, en natt som denna

ditt tunge huvud mot mitt bröst.

 

Du kastade din kärleks röda ros

i mitt vita sköte –

jag håller fast i mina heta händer

din kärleks röda ros som vissnar snart.

O du härskare med kalla ögon,

jag tar emot den krona du räcker mig,

som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta.

 

Jag såg min herre för första gången i dag,

darrande kjände jag genast igen honom.

Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm.

Var är mitt klingande jungfruskratt?

min kvinnofrihet med högburet huvud?

Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,

nu hör jag verklighetens hårda klang

mot mina sköra, sköra drömmar.

 

Du sökte en blomma

och fann en frukt

Du sökte en källa

och fann et hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken.

 

Edith Södergran

 

Du är hos mig

Du är hos mig, jag är hos dig,

och allt är stort och stilla,

och allt är annorlunda nu

än någon annan dag.

I hela denna vita rymd, där stjärnor lysa stilla,

fins bara du och jag, vi två, och våra andetag

nyss heta, flämtande i lust,

och nu så svala, stilla.

I hela denna vita rymd finns bara du och jag.

 

Nej, inte du och inte jag, nu är det blott en ända,

i denna natt och nästa dag ch efter tusen år.

Bakom oss många tomma mil,

förhärjade och brända,

framför oss en oändlig stig av aldrig anad vår.

Den vandra vi, nej inte vi,

nu är vi blott en ända,

i denna natt och nästa dag

och efter tusen år.

 

Ragnar Eklund

 

Den hårda glädjen

Du måste offra allt

och ta din glädje

där den är vassast mängd med tagg

vid dikeskanten

– där den är bittrast

och mest tung för dig,

den hårda glädjen.

Säg, anar du, vad den förmåt att ge

den hårda glädjen,

som pressar allt ditt innersta

och smular ditt hela jag

och träffer det du djupest gömt

och dödar –

 

men finns hos dig

och växer till ett ofattbart

och sällsamt dyrt och bittert vunnet ting

i dig –

den hårda glädjen

som stiger som et jubel

ur din själs förtvivlan?

 

Kerstin Söderholm

 

Natt

Min konung, du går över bergen.

Din släpande mantel är frid.

Jag bor i en hydda vid floden,

som slingrar sig dunkel och strid.

 

Jag sover med öppnade fönster.

Jag väntar en stjärna som bud;

en stjärna, som flyger från bergen

til mig med hälsning från Gud.

 

Och träden har sus av min längtan

och floden min drömmande röst;

den fågel som ropar i natten,

han ropar til Dig ur mitt bröst.

 

Viola Renvall

 

Ditt eneste ærend

Ett eneste ærend

fikk du gå,

ett eneste oppdrag

å gjøre.

 

På det skal du felles

på det skal du stå.

 

Og alle de andre

selvgjorte krav

legger du av,

 

gi akt på deg selv

og på læren

 

og gå med et smil

om mil etter mil

ditt eneste, eneste ærend.

 

Ingvar Haddal

 

Bare et brev

Du er bare et brev

han i kjærlighet skrev

med Guds hender forseglet og sendt;

 

i ord og liv

et lydig skriv,

av mennesker gransket og kjent.

 

De leser deg vel

og ser at du selv

er en skrøpelig bit pergament.

 

Men nettopp i det

kan de undrende se

Guds nådes velsignede prent.

 

Ingvar Haddal

 

I parentes

Stanser du vandrer, ved tavlen, så les:

her står et null i en parentes.

 

Alle de gåter jeg ikke forstår

og alle de goder jeg aldri når

står skrevet på tavlesvart bunn med kritt.

Så regn mitt hjerte, stykket er gitt!

 

Jeg strever med lagnadens ligningskompleks

og leter etter den ukjente x,

 

regner og sliter og stanger imens

mot gåtens høye potens.

 

Jeg er jo et null i blandt nullers snes

og dertil et null i en parente.

 

Vel knurrer jeg mot den plassen jeg fikk

i livets innfløkte aritmetikk,

 

men stormer jeg mot parentesens bur

stanger jeg hodet til blods mot en mur.

 

Tiden forsvinner – timen er kort.

Kun et sekund på Guds viser er vårt.

 

Snart ringer det ut, og slutt er min kamp.

Da strykes stykket med blodklam svamp.

 

Så får jeg håpe at også et null

var, hvor det sattes, betydningsfull.

 

Stanser du vandrer, ved tavlen, så les:

her sto en null i en parentes.

 

Ingvar Haddal

 

 

Den som fekk gløyma

Den minste minning um deg eg møter

so tungt det tek meg, so sårt det grøter,

det minste ordet eg høyra må, –

med hjartegråt gjeng eg derifrå.

 

Eg skulde aldri den suti gøyma,

når so det var at eg måtte gløyma,

eg skulle aldri gå sjuk ikring

når eg fekk gløyma den eine ting.

 

Arne Garborg

 

Elsk

Den galne guten min hug hev dåra,

eg fanga sit som ein fugl i snåra,

den galne guten , han gjeng so baus,

han veit at fuglen vil aldri laus.

Å gjev du batt meg med bast og bende,

å gjev du batt meg so bandi brende!

Å gjev du drog meg så fast til deg

at heile verdi kom burt for meg!

 

Ja, kund  eg trolla og kund eg heksa,

eg ville inn i den guten veksa,

eg vilde veksa meg i deg inn

og vera berre hjå guten min.

 

Arne Garborg

 

Jag misstror

Jag tror på dem som bor i en gård

och bryter mark.

De tar sin  kraft ur närande jord,

och de gör jorden stark.

 

Jag misstror dem som söker i nöd

ett fjärran hem.

De glädjer så få, och bara sin art,

men jag är en av dem.

 

Förr stryker nog som herrelös hund

min svultna själ

misstänksamt skygg kring bommade hus

och fryser ynkligt ihjäl,

 

än länkas fast att vakta sin gård

i ärligt kall

och höja mot hemlöst vandringspack

ett övertygelsens skall.

 

Jag ser dem dra över hed och myr

som drømmen vill.

Jag vet jag är blod av deras blod

 

vad tjäner jag då till?

 

Karin Boye

 

Du skal tacka

Du skal tacka dina gudar

om de tvinger dig att gå

där du inga fotspår

har att lita på.

 

Du skal tacka dina gudar

om de gör all skam til din.

Du får söka tillflykt

lite längre inn.

 

Det som hela världen dömer

reder sig i bland rätt väl.

Fågefri var mången

vann sin egen själ.

 

Den som tvingas ut i vildskog

ser med nyfödd syn på alt,

och han smakar tacksam

livets bröd och salt.

 

Du skal tacka dina gudar

när de bryter bort ditt skall.

Värklighet och kärna

blir ditt ända val.

 

Karin Boye